Pysslingar
Om pysslingar existerade, skulle de då vara lika utsatta som man kan tänka sig? Fram för allt på arbetsmarknaden?
Jag vill påstå att de skulle vara det.
Dope Sick
För någon dag sedan, när jag hade varit vaken i drygt två dygn, kämpade jag med att hålla mig vaken så långt in på kvällen som möjligt för att inte vända dygnet. Till slut slocknade jag vid 21-tiden, en fredagkväll.
I drömmen satt jag i skolan när helt plötsligt en mörk kvinna stormade in i klassrummet tillsammans med tre män av modell större. Kvinnan verkade veta vem jag var för hon ropade mitt namn och sa att jag hade tio sekunder på mig att gå ut i korridoren, vilket jag så klart gjorde.
Väl där ute visade det sig att någon god vän (!) till mig var skyldig henne 120 000 kronor för heroin. När han hade beställt drogerna hade han också angett mig som en säkerhet, om han inte kunde betala inom en viss tid. Nu hade tiden gått och kvinnan ansåg att jag skulle hosta upp hennes 120 000 kronor som min vän var skyldig henne.
Jag sa så vänligt jag kunde: ”dra åt helvete”.
Några dagar gick i drömmen och en dag när jag kom hem från skolan hade det varit inbrott hemma hos mig, de hade inte tagit något enbart förstört en massa. Samt lämnat en lapp där det stor att jag hade en vecka på mig att betala, annars…
Under den veckan fortsatte terroriseringen med diverse hot och inbrott.
När så en vecka hade gått och jag precis skulle gå och lägga mig efter en hård natt på jobbet, då bryter någon upp dörren och in stormar denna mörka kvinna tillsammans med sina tre kumpaner. Ännu en gång kräver hon pengarna av mig och jag ger henne samma svar som innan. Och det var då saker och ting blev illa.
De tre männen hoppade på mig och band fast mig i sängen, samtidigt som kvinnan började fixa med en väska de hade med sig. När jag var fast bunden och kvinnan var klar kom hon gåendes med ett fat, ett fat som var fyllt till kanten med kanyler. Hon sa någonting i stil med: ”Nu ska du få all gratis herion som du vill ha”. Varpå hon tar en kanyl i taget och börjar injicera det i mig. I drömmen hörs en smäll och jag vaknar med ett ryck, kallsvettig med kliande armveck och myrkrypningar i hela kroppen.
En obehaglig känsla, milt sagt.
Just idag…
Idag är jag pigg, ovanligt och väldigt pigg. Med hela sju timmars sömn i kroppen är jag nu redo för en lång dag i skolan och sen en lång natt på jobbet.
Livet är roligt just nu.
Beautiful Death Machine
Att hitta den bakomliggande orsaken till ett problem borde vara ett steg i rätt riktning. Men när man har grunden till problemet måste man ju även komma på ett sätt att tlösa det hela och det är väl där jag befinner mig nu.
Så anledningen till min distansering är inte enbart av ekonomiska skäl utan mer djupgående, väldigt mer djupgående.
Jag föraktar hela sitationen men kan egentligen inte göra någonting åt det just nu.
Där i botten nånstans
Onsdagen den 28:e oktober är en sorgens dag. Trots att jag idag vaknade till de första solstrålarna på över en vecka förblir detta en dag i deppighetens tecken. För någonstans djupt där inne har hoppet ändå alltid hållits vid liv och det ska, enigt alla logiska och teoretiska teorier, aldrig varit en omöjlig uppgift att genoomföra. Ändå är det hela väldigt talande för hur året 2009 har var överlag.
Det jag i början av året spekulerade i och, något motvilligt, skämtade med andra om är nu ett faktum. Även om det var väntat så smärtar det ändå och jag är glad över att jag inte var på plats när det hände, jag hade inte kunnat hålla tillbaka tårarna.
En liten tröst i det hela finns det dock, Igor Armas frustration, Emil Johanssons tårar efter slutsignalen i Trelleborg. Det tyder på att degraderingen faktiskt betyder något för dem. En liten hint av hjärta för klubben…
Det kommer att ta ett tag att smälta det hela, men tiden läker alla sår som det heter. Nu börjar den långa resan tillbaka och nästa säsong finns inga ursäkter.
Nu är det bara att hoppas på att vi får med oss grannarna från Öfvre så vi har i alla fall en intressant match att se fram emot nästa säsong.
Som Sebastian Eguren hade sagt: ”Forza Bajen siempre”.
Som då, fast nu
Efter att ha spenderat den gångna helgen överallt utom i sängen så har jag insett vissa saker.
Till och börja med börjar det blir lite för mycket att pendla mellan två deltidsjobb och heltidsstudier, någonting att ta lärdom av. För det andra borde jag se över möjligheten att få sömntabletter utskrivet.
Under dagarna fredag till söndag mäktade min kropp med tre timmars sömn, man behöver inte vara någon forskare för att inse hur pigg och glad jag var under större delen av söndagen. Då jag jobbade natt kunde jag inte sova då och eftersom jag av någon okänd anledning vaknade överdrivet pigg efter endast tre timmars sömn var det inte mycket annat att göra än att gå upp och försöka hålla sig pigg.
Det var ungefär så här livet såg ut för ett år sedan. Skillnad är att då kände jag inte av någon trötthet…
Det roliga med arvsanlag
Jag klarar verkligen inte av kylan i detta land.
Då jag i blodet är 0% svensk är det lite förståeligt, men om man har i åtanke att jag faktiskt är halvfinsk borde jag klara av vintrarna mycket bättre än vad jag egentligen gör. Tyvärr har jag, från min fars sida, ärvt en peruansk avsaknad av underhudsfett, vilket innebär att jag börjar frysa löjligt lätt. Till exempel har jag redan annvänt min vinterjacka i lite över en månad och fryser ändå.
Detta borde ju innebära att jag klarar av värmen bättre, men icke. Självklart har jag fått ärva min mors solkänsliga, finska hy.
Någon tycker om att jävlas med mig…
