Där i botten nånstans
Onsdagen den 28:e oktober är en sorgens dag. Trots att jag idag vaknade till de första solstrålarna på över en vecka förblir detta en dag i deppighetens tecken. För någonstans djupt där inne har hoppet ändå alltid hållits vid liv och det ska, enigt alla logiska och teoretiska teorier, aldrig varit en omöjlig uppgift att genoomföra. Ändå är det hela väldigt talande för hur året 2009 har var överlag.
Det jag i början av året spekulerade i och, något motvilligt, skämtade med andra om är nu ett faktum. Även om det var väntat så smärtar det ändå och jag är glad över att jag inte var på plats när det hände, jag hade inte kunnat hålla tillbaka tårarna.
En liten tröst i det hela finns det dock, Igor Armas frustration, Emil Johanssons tårar efter slutsignalen i Trelleborg. Det tyder på att degraderingen faktiskt betyder något för dem. En liten hint av hjärta för klubben…
Det kommer att ta ett tag att smälta det hela, men tiden läker alla sår som det heter. Nu börjar den långa resan tillbaka och nästa säsong finns inga ursäkter.
Nu är det bara att hoppas på att vi får med oss grannarna från Öfvre så vi har i alla fall en intressant match att se fram emot nästa säsong.
Som Sebastian Eguren hade sagt: ”Forza Bajen siempre”.
Som då, fast nu
Efter att ha spenderat den gångna helgen överallt utom i sängen så har jag insett vissa saker.
Till och börja med börjar det blir lite för mycket att pendla mellan två deltidsjobb och heltidsstudier, någonting att ta lärdom av. För det andra borde jag se över möjligheten att få sömntabletter utskrivet.
Under dagarna fredag till söndag mäktade min kropp med tre timmars sömn, man behöver inte vara någon forskare för att inse hur pigg och glad jag var under större delen av söndagen. Då jag jobbade natt kunde jag inte sova då och eftersom jag av någon okänd anledning vaknade överdrivet pigg efter endast tre timmars sömn var det inte mycket annat att göra än att gå upp och försöka hålla sig pigg.
Det var ungefär så här livet såg ut för ett år sedan. Skillnad är att då kände jag inte av någon trötthet…
Det roliga med arvsanlag
Jag klarar verkligen inte av kylan i detta land.
Då jag i blodet är 0% svensk är det lite förståeligt, men om man har i åtanke att jag faktiskt är halvfinsk borde jag klara av vintrarna mycket bättre än vad jag egentligen gör. Tyvärr har jag, från min fars sida, ärvt en peruansk avsaknad av underhudsfett, vilket innebär att jag börjar frysa löjligt lätt. Till exempel har jag redan annvänt min vinterjacka i lite över en månad och fryser ändå.
Detta borde ju innebära att jag klarar av värmen bättre, men icke. Självklart har jag fått ärva min mors solkänsliga, finska hy.
Någon tycker om att jävlas med mig…
Vardagsfilosofi I
Det hela känns väldigt bekant, men av någon anledning ändå främmande. Jag undrar hur det hade sett ut om jag inte hade haft en stabil grund att balansera på?
Det börjar mörkna…
Årets…
Detta år har det som inte redan varit på väg utför tippat över och rasat neråt. För att sammanfatta alltsammans hittills är det bara att hänvisa till Barack Obamas Nobel fredspris. Årets, utan konkurrens, största skämst!
Dags att återvända till skolböckerna.
/Christopher
